Ernest Pitiot - Petanquens grundare | Spelarprofil

Cafévärden som skrev om boulesportens regler

Ernest Pitiot är mannen som är mest direkt ansvarig för den specifika idé som skiljer petanque från alla andra boulespel som fanns innan. Tillsammans med sin bror Joseph drev Pitiot ett café som hette Bar de l'Horloge i den provensalska hamnstaden La Ciotat, och bröderna anlade en boulebana - som de döpte till La Boule Étoilée - på stadens Béraud-plan. Det var på den boulebanan som Pitiots förslag förändrade sporten för alltid.

Precis som med Jules Hugues, spelaren vars omständigheter inspirerade idén, finns mycket lite av Pitiots tidiga biografi bevarat i de historiska källorna - ingen källa som konsulterats för den här profilen dokumenterar hans exakta födelseår. Det som är väl dokumenterat, både i FFPJP:s officiella historik, i regionala klubbhistoriker, och i en detaljerad skildring publicerad av brodern Josephs egna ättlingar, är vad han gjorde under åren efter 1907.

Idén som blev petanque

Hugues, en lokalt uppskattad jeu provençal-mästare, hade tvingats bort från sporten av svår reumatism som gjorde löpsatsen i tre steg som grenen krävde omöjlig att utföra. När Pitiot bevittnade en match på Béraud-planen föreslog han en lösning: i stället för löpsatsen skulle spelarna kasta från en fast position, med båda fötterna ihop innanför en liten cirkel ritad på marken. Det provensalska uttrycket för den ställningen, pè tanca ("fötter planterade"), gav det nya spelet dess namn - petanque.

Exakt när detta hände är omtvistat bland sportens egna historiker. FFPJP:s egen officiella historik daterar den avgörande matchen till 1907, tre år före den första officiella turneringen. Petanquehistorikerna Jac Verheul och Martine Pilate placerar den i stället till våren 1910, bara några månader före samma turnering. Även den familjehistoriska skildringen balanserar mellan de två årtalen utan att slå fast något. Den här profilen följer FFPJP:s datering till 1907 för att stämma överens med förbundets egen historik, men läsare bör känna till att båda årtalen förekommer.

Pitiot stannade inte vid själva idén. Under de följande åren arbetade han och Joseph med att formalisera det nya spelets regler, och 1910 arrangerade de La Ciotats första officiella turnering enligt dessa regler - händelsen som de flesta historiska skildringar betraktar som petanquens verkliga offentliga debut. För den fullständiga tidslinjen som förbinder den turneringen med sportens senare internationella tillväxt, se vår kompletta historia om petanque.

Från La Ciotat till Languedoc

Till skillnad från Hugues, vars historia är oskiljaktig från La Ciotat i sig, fortsatte Pitiots engagemang i sporten i decennier därefter. Han lämnade så småningom staden och flyttade till departementet Hérault i Languedoc, där källorna placerar honom i positioner med ansvar vid kasinot i Palavas-les-Flots och som regelbunden spelare på Montpelliers historiska Peyrou-plan, nära bostaden på rue de l'Aiguillerie.

Enligt en detaljerad skildring publicerad av Joseph Pitiots egna ättlingar utlöstes Ernests nästa stora insats inte av en avvisning utan av en förolämpning: när han föreslog att petanquelag skulle få delta i en jeu provençal-turnering i Montpellier tillsammans med de traditionella lagen, hånade en rivaliserande klubbordförande idén och kallade, enligt uppgift, petanque för "en liten flickas lek". Rasande tillbringade Pitiot samma natt med att, med hjälp av sin fru, utarbeta regler och stadgar för ett nytt förbund, och registrerade det hos prefekturen i Hérault redan morgonen därpå. Fédération du Languedoc-Roussillon de la Piedtanque, ett av petanquens allra första regionala styrande organ, bildades på så sätt i slutet av 1943; dess officiella tillkännagivande publicerades i Journal Officiel den 25 maj 1945, bara veckor före FFPJP:s egen grundande. Pitiot ledde inte själv det förbund han grundade - hans nära vän Raoul Meyer blev dess förste ordförande.

Grundandet av FFPJP

Det regionala grundarbetet visade sig avgörande när sporten organiserades nationellt. När Fédération Française de Pétanque et Jeu Provençal (FFPJP) grundades i Marseille den 31 juli 1945, krediteras Pitiots förbund i Languedoc-Roussillon, enligt familjehistoriska källor, för att ha bidragit med omkring 1 000 licensierade spelare till det nya nationella organet - även om det bevarade materialet inte helt klargör om siffran avsåg specifikt hans förbund eller speglade det bredare nationella engagemanget kring FFPJP:s grundande.

Pitiots formella ledarskap av det nationella förbundet kom mer än ett decennium senare, och blev kort. FFPJP:s egen publicerade lista över nationella ordförande visar Marcel Pinodel som förste ordförande, verksam från 1946 till sin bortgång 1957. Pitiot var därefter tillförordnad ordförande under omkring ett år, 1957, innan Louis Altério tog över 1958 och ledde förbundet under det följande decenniet. Pitiot var inte, som ett fåtal sekundärkällor har hävdat, FFPJP:s grundande eller längst sittande ordförande - men han var på plats vid förbundets tillkomst som en viktig grundargestalt, och han ledde det kortvarigt vid en övergångsperiod.

Ett arv som mäts i miljontals spelare

Ernest Pitiots namn är idag mindre känt än de mästare som kom efter honom på planen, men hans avtryck finns i nästan varje regel som definierar det moderna spelet: den fasta cirkeln, de ihopställda fötterna, det kortare spelavståndet som gjorde sporten tillgänglig för människor i alla åldrar och med alla fysiska förutsättningar. Det som började som en enskild lösning för en vän med reumatism växte, genom Pitiots egna decennier av organisationsarbete i La Ciotat och senare i Languedoc, till den grundande strukturen för den franska petanquesportens nationella förbund - och därmed till en sport som idag spelas av uppskattningsvis 20 miljoner människor i fler än 100 länder. Se vår profil av Jules Hugues för historien om spelaren vars omständigheter satte allt i rörelse, och vår petanques historia för den fullständiga tidslinjen från den där eftermiddagen 1907 till dagens globala spel.