Jules Hugues - Petanquens grundare | Spelarprofil

Spelaren som gav petanque dess namn

Jules Hugues hade inte för avsikt att uppfinna en av världens mest spelade boulesporter. Han var, enligt alla källor, helt enkelt en skicklig och välkänd jeu provençal-spelare i den lilla medelhavshamnstaden La Ciotat, nära Marseille, under åren före första världskriget. Lokalt känd under smeknamnet "Lenoir" ("Le Noir") hade Hugues byggt upp ett starkt lokalt rykte i jeu provençal (även kallat la longue), den krävande löpvarianten av boule som dominerade södra Frankrike vid den tiden. Det var slutet på den karriären, inte dess höjdpunkt, som för alltid förändrade boulesporten.

Nästan ingenting om Hugues liv utanför La Ciotat finns bevarat i de historiska källorna - inget förbund, inget museum eller arkiv som konsulterats för den här profilen dokumenterar hans födelse- eller dödsdatum, eller detaljer om hans familj. Flera oberoende lokala källor är dock eniga om en detalj: Hugues var handlare i La Ciotat. Det som konsekvent och oberoende dokumenteras, både på FFPJP:s egen officiella historiksida, i regionala boulklubbars historik, och i flera journalistiska skildringar av sportens ursprung, är den enda eftermiddagen som gjorde honom historiskt betydelsefull - även om själva året för den eftermiddagen är omtvistat bland sportens egna historiker (se nedan).

Reumatism och Béraud-planen

Jeu provençal krävde att spelarna tog en löpsats innan kastet, en fysiskt krävande rörelse som belönade både atletisk förmåga och precision. I början av 1900-talet besvärades Hugues alltmer av svår reumatism - ledvärk och stelhet som gjorde löpsatsen smärtsam och till slut helt omöjlig att utföra.

Vändpunkten kom vid La Boule Étoilée, en boulebana som bröderna Ernest och Joseph Pitiot anlade på La Ciotats Béraud-plan, skild från caféet de drev i närheten, Bar de l'Horloge - en detalj specifik för den mest utförliga familjeskildringen av historien; de flesta kortare återberättelser kallar helt enkelt hela platsen "La Boule Étoilée". FFPJP:s egen officiella historiksida daterar detta till 1907; petanquehistorikerna Jac Verheul och Martine Pilate placerar det i stället till våren 1910, bara några månader före den första officiella turneringen där i juni samma år. När bröderna Pitiot såg Hugues kämpa löste de det tillsammans: samma familjeskildring krediterar Joseph med att först föreslå att Hugues skulle spela sittande på en stol vid kastlinjen, och Ernest med att sedan rita cirkeln runt honom och fastställa regeln om fötter ihop, medan kortare populära återberättelser krediterar Ernest ensam med ett stående kast med fötterna ihop. Oavsett vilket gjorde idén det möjligt för en mästare som inte längre kunde springa att fortsätta spela den sport han älskade - och den visade sig bli mycket mer än en engångslösning.

Ett namn föds

Den nya, stillastående spelstilen fick sitt namn direkt av Hugues anpassning. Det provensalska uttrycket pè tanca (på franska pieds tanqués, "fötter planterade" eller "fötter förankrade") beskrev exakt vad Hugues nu gjorde vid kastcirkeln - och det uttrycket drogs samman till petanque. Var och en av de omkring 20 miljoner människor som idag spelar sporten världen över spelar, i bokstavlig språklig mening, "på Jules Hugues sätt".

Bröderna Pitiot ägnade de följande åren åt att förfina och popularisera formatet på Béraud-planen, och den 11 juni 1910 arrangerade de La Ciotats första officiella turnering enligt de nya reglerna - åtta tvåmannalag som tävlade om ett pris på 10 franc, enligt Verheul och Pilates skildring - händelsen som de flesta källor betraktar som petanquens verkliga offentliga debut, även om anpassningen för Hugues, oavsett vilket av de två omtvistade årtalen den ägde rum, var den stund då själva spelet faktiskt skapades. För den fullständiga historien om hur den turneringen 1910 ledde till grundandet av FFPJP (1945) och FIPJP (1958), se vår kompletta historia om petanque.

En legend med en riktig boulodrom

Till skillnad från sportens senare mästare lämnade Hugues inga tävlingsresultat i petanque - vid den tid då spelet som uppstod ur hans anpassning började organiseras och spelas officiellt hade hans egen spelarkarriär redan avslutats av sjukdomen som inspirerade den. Hans arv lever i stället kvar i La Ciotats kollektiva minne av sportens födelse. Stadens huvudboulodrom bär namnet Boulodrome Jules Lenoir till hans ära, och den lokala Association Jules Lenoir driver ett litet museum och en samling föremål tillägnad ursprungshistorien, och håller anpassningen levande som en källa till stolthet för staden som allmänt räknas som petanquens födelseplats.

Hugues historia är också oskiljaktig från historien om mannen som föreslog lösningen för hans skull: se vår profil av Ernest Pitiot, cafévärden som senare blev förbundsgrundare och som förvandlade en enda vänskaplig gest till reglerna för en global sport.

Varför historien fortfarande spelar roll

Hugues plats i petanquens historia påminner om att sporten, redan från sin allra första eftermiddag, byggdes kring tillgänglighet snarare än atletisk förmåga. Det stillastående kastet som en vän improviserade fram så att en mästare med reumatism kunde fortsätta tävla är samma regel som idag låter barn, äldre och spelare med fysiska funktionsnedsättningar ta upp ett klot och spela på lika villkor med vem som helst annan på planen. Mer än ett sekel senare är den grundläggande idén - sänk den fysiska tröskeln för att delta, behåll skickligheten och vänskapen - fortfarande anledningen till att petanque spelas i fler än 100 länder världen över. Läs mer om hur sporten fortsätter i den andan idag i vår guide om petanque för spelare med funktionsnedsättning.